Ivannia

(Jag är ensam hemma, och det känns verkligen. I-podens musik pumpar ur mina högtalare och liksom vaggar in mig. Det är ganska kallt hemma, beror väl mer på den dåliga värmen här hemma än på någt annat, men det känns som om det är en sådan kyla som kommer inifrån.


Jag är bara så rädd. Rädd för framtiden, inte bara för vuxenlivet, utan också för alla förändringar som sker runt omkring mig just nu. Jag och pappa flyttar snart,bara han och jag ensamma i en lägenhet, herregud jag är uppvuxen med minst 10 personer på samma plats, kommer det inte att bli fruktansvärt ensamt? Och jag är så fruktansvärt rädd, för tänk om det inte fungerar? Tänk om min och pappas relation faller isär på grund av detta? Tänk om jag sakta kommer att dö inombords utan min familj och deras närhet, dö inombords utan att ha allt det så som det var förut?
För jag älskar ju min familj. Vi bråkar jämt, lägger oss i i varandras liv mer än vad som är nödvändigt, men de är min familj; mitt enda stöd här i livet. Vad ska jag göra utan dom?


Och så är jag rädd för att jag inte ska palla allas förväntningar. Jag kommer att bli något stort, säger dom, hon kommer att göra verklig skillnad. Jag är så himla rädd, för tänk om det inte funkar? Tänk om jag dör utan att kommit så långt som jag önskar? Tänk om mina föräldrar dör med besvikelsen över mitt liv och vad som blev av med mig hängandes över deras gravar?


Och jag är jätterädd, för en sån liten sak som att du kanske inte tycker om mig tillbaka. Herregud, vem fösöker jag lura, JAG VET att du inte gillar mig över huvudtaget. Jag vet inte varför jag bryr mej, för jag vet ju att jag inte har en chans. Men det är så jobbigt att erkänna en sån sak för sej själv, det faktum att ingen ens kollar åt ditt håll.


Och så är jag rädd för alla andra. Alla opålitliga människor, alla som sårar och är elaka, ljuger och hatar. Jag är så rädd, för det känns som om de väntar bakom varje hörn, och även om jag verkar vänlig och varm och snäll så är jag så otroligt misstänksam. För hur vet jag att du inte är en av dom? Jag är så himla rädd , för jag vill inte bli bitter för att folk har sårat mig

Jag vill leva. Jag vill vara vacker och stolt, vibrerande av liv och utstråla värme.

Och Du tror att jag redan är hon.

Men jag är så himla rädd, för jag har en känsla av att du har fel.)




Det är så enkelt att gå omkring och låtsas som om jag inte är hon som har skrivit det här.

Jag önskar att jag också kunde fly verkligheten en stund.