Eftermiddag på De geer
Just nu är jag belägen i De geer skolans datasal, där Drazen sitter till vänster om mej och spelar spel ("IVANNIA MIN KATOLSKA SYSTER")
Dagen har varit oerhört bra än så länge. Började imorse med att italienska läraren var sjuk. (Inte så jättekul för mej, men Dino jublade i allafall.) Vi kollade då istället på en film, "Malena", som handlade om en myckert vacker kvinna på 40-talet i Sicilien, Kvinoorna var gröna av hat och avundssjuka och männen röda av kåthet!
Filmen fick mej att skratta högt på flera ställen, för är män/killar verkligen så sjuka? Är sex verkligen allt de vill ha och allt de ser? Hoppas jag inte, för det fick mig att tänka på min sötnöt som förhoppningsvis är annorlunda (inte för att jag skulle ha emot att ha honom för mej själv i en säng någonstans)
(Han är så jävla fin, herre guuud vad har jag gett mig in på???)
Efter det hade vi svenska, vi kollade på ännu en film "Jalla jalla", för att vår svenska lärare Eva ville att vi skulle kolla på hur filmen var gjord.
Filmen var bra.
Eva chockade oss som fan när hon mitt i filmen stoppar den, just när man får reda på omfattningen av "Måns" problem att få upp den, och frågar oss:
"Jaha, och varför tror ni att han inte kan få upp den? Vad tror ni?"
Det var ingen som kom på ett vettigt svar, så vi bara skrattade.
(Jävla jävla jävla skit, jag tror jag är kär FAN FAN det här är ju inte sant! Han följer mej med blicken, vad jag än gör, hans ögon får mig att tappa andan och jag förstår inte FÖRSTÅR inte hur jag hamnade här. Och hela tiden närmar han sej, som bara för att röra mig och herregud vad jag vill ha honom. Hela dagen har jag gått runt och kvittrat, jaaa verkligen KVITTRAT bara för att jag vet....Jag tror att jag vet...att han känner detsamma.)
Jag kan faktiskt inte beskriva hur bra dagen har varit, inte idag, men det är bara den här känslan jag har i magen, i hela kroppen, som talar om att det här är en UNDERBAR dag.
Egentligen kändes det som om jag hade så mycket att berätta att jag var närmast tvungen att blogga, men nu när jag väl sitter här farmför skärmen så känns det som om jag inte har något att säga.
---------
Igår satt jag och läste bland mina gamla anteckningar. Det är så sjukt, för varenda gång jag gör det så finner jag någonting, en ny innebörd i allt jag sagt, och ofta minns jag inte ens att det är jag som har skrivit vissa saker.
Det skrämmer mig.
-------
(Fan, det känns som om jag har en massa att säga, men jag får liksom inte ut det! Jag vet inte vad som hindrar mej, jag VET ju att jag har verkligen massor att säga, massor att tala om för er som vi kan tänka på, skratta åt och kanske gråta till. Det är så vansinnigt, för det känns som om jag är full av tankar men tom ändå.)
