Ivannia

( Känner för att dela med mig, så nu gör jag det innan jag ångrar mig.)

---

Shit, känns lite läskigt att öppna mig för folk, fast jag vet ju att de flesta som läser bloggen är snälla och rara människor, plus att jag känner att om jag inte säger något snart så spricker jag och bli mat åt kaninerna.


Allt känns bara så rörigt just nu. Jag vet inte, jag kanske typ är känslomässigt hypokondriker eller något annat roligt.


Det är ju han som spökar igen. Det förstod ni innan jag öppna käften, eller hur? Jaf visste ju att jag hade vissa problem med att släppa saker och ting, men aldrig att det var såhär illa.

Det roliga är att jag vet inte ens varför jag får så ont i magen/hjärtat varje gång jag tänker på honom. Jag vet, okey, jag är ju UPPENBARLIGEN väldigt, pnsamt kär i honom (elementärt käre Watson) men vaffan? Vad skiljer den här gången från alla andra gånger?


För jag var ju verklige på bättringsvägen. Jag mådde som pissigast dagarna efter vår hemkomst, och sen månaderna efteråt...Men jag svär på att jag någon gång i december hade förpassat honom till minneslådan! och sen vart det ju bättre. Drömmarna om honom slutade komma, och jag kom på mig själv med att tänka på annat.


Men nu..Ja. Jag förstår inte hur jag klarade av de första månaderna.


Om jag berättar om en stor gnagande smärta någonstans i närheten av hjärtat, skulle ni tro mig då? Om jag skulle tala om för er hur jag total vänt på dygnet för att jag inte kan sova om nätterna, utan bara somnar av ren utmattning klockan 6 på morgonen...Skulle ni nicka och trösta mig eller skulle ni kalla mig sorglig?


För det gör faktiskt jätteont. Jag önskar att jag kunde säga att det här med brustna hjärtan är överskattat och överdrivet, och jag säger gärna det om ni vill, jag kan till och med försöka mena det, men det kommer lik förbannat fortsätta göra ont.


Det känns som om jag har så mycket jag vill säga honom. MSN duger inte.
Det jag och han hade var speciellt, hur naivt och kliché-artat det låter, så var det faktiskt så. För det var inte bara det att vi hade känslor för varandra, utan vi blev nära vänner. Och det är kanske det jag saknar?

Jag är för feg. För jag vet ju att ifall jag träffade honom, för första gången på hur jävla länge somhelst, så skulle jag aldrig få för mig allt det jag berättat nu. Daaaaah, you fricken chicken.


Men det är egentlgen inte så mycket det att jag är kär i honom som gör att jag blir så feg. Eller jo kanske lite, men det är så jävla dumt, för vi hade ju ett förhållande! Dessutom så kände jag mig aldrig obekväm i hans närvaro, heller inte underlägsen. Men det är bara det att...Äsch, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att låta larvig. Men jag tar den risken.


Saken är den att han är bara så jävla...bedövande, paralyserande, vansinnigt vacker.




Alltså, det finns ju många sätt att beskriva en människas utseende: söt, gullig, snygg, het, sexig...Men vacker är ändå det absolut främsta. åtminstonde för mig. Och det är han verkligen.


Han är så vacker, att ifall han vore en tavla så skulle ha sno Mona Lisas plats på Louvren; om han var en solnedgång så skulle du övertygas om Guds existens. Och om han var en människa...Tja. du skulle aldrig kunna glömma honom.


Och jag vet inte, men ni kanske tänker att jag överdriver...Enligt vissa kanske jag gör det, ni vet "smaken är som baken" och allt det dära..Men grejjen är att jag är väldigt kräsen med vad jag finner vackert, och det krävs mycket av en kílle utseendemässigt för att få mig att tappa andan.


Jag bara säger.


Ni kanske har snappat upp mitt problem?


Föreställ er att känna som jag; skrämmas av den här överväldigande skönheten, som egentligen döljer en,genomsnäll, jordnära, klok och rolig person, och sen säga allt det här.


(Om ögonblicket kommer så hoppas jag verkligen att en hink finns att tillgå, för som det känns nu så skulle jag bara spy på mina skor.)


Vet ni vad jag vill mest i hela världen? Att jag ska träffa honom, face-to-face, och att han ska vara någon annan: en dryg, självgod skitstövel som vet om att han ser bra ut och sen drar nytta av det. Blåst ska han vara också, lögnaktig ful jävel.
Det vore skönt, för då kan jag intala mig att jag kommer att finna någon bättre, och att han bara var "min fluga"  (Cissi du är bara så jävla bäst ibland). Men jag skulle bli så otroligt ledsen om det var så. Det får inte sluta så. Då behåller jag mina minnen, då vill jag inte veta.


Det är tufft.


Hur ska jag kunna veta ifall det är rätt att försöka? ifall det går bra, kommer inte det vara rena dödsstöen för mitt hjärta när han åker hem? Eller när jag åker hem? Är det verkligen värt allt - sömnlösa nätter, huvudvärk och minskad aptit - som jag upplever nu och antagligen kommer att bli värre sen?




Hur jag än gör så lär mitt hjärta brista. För om jag inte tar chansen så kommer jag att tänka "tänk om" hela mitt liv, och jag kommer att hata mig själv för att jag är så feg.


Och jag tror inte att jag orkar ett år till.

---

Tack ni som orkade läsa...Love on you <3

---

(Sorraja, jag vet att du läser det här, och jag lovar: Bättre än Christiano. Tänk C.R yngre, mer förfinade lillebror. Trust me.)