istället sitter jag här och ältar saker som mår bäst av att aldrig nå ytan.
Ni som bara vill läsa novellen och skiter i historien om hur jag skrev den kan scrolla neråt nu.
Har något kul åt er bloggläsare! För ett par dagar sedan satt jag som vanligt i min säng och glodde i taket och försökte rådslå med gud så at jag kanske kanske möjligtvis kunde få lite sömn i natt? John Blund har tagit sjukledigt förstår ni, och vikarien är en alkoholiserad hustrumisshandlare i rullstol med puckelrygg och sombrero.
Men så plötsligt formades en mening i min hjärna. Och såna meningar brukar jag oftast följa upp med lite kludder i mitt block, kanske en och annan dikt, men nu kände jag att det rätta svaret på denna natts sömnproblem vore att babbla mig själv till söms!
Så halvt om halvt medvetslös tog jag en penna och skrev.
Sedan somnade jag.
Fann mina anteckningar igen efter 3-4 dagar, och med mycket förvåning läste jag igenom detta som inte alls verkade vara skrivet av mig, då jag överhuvudtaget inte ens mindes att detta nedtecknas.
Och detta mina vänner blev resultatet, en mini novell med konstiga tankar som jag svär på att jag aldrig skulle formulera i vaket tillstånd!
Ner hit. Och den är inte så lång, jag svär!
"Hon förstår inte riktigt hur hon hamnat där. Eller jo, det var ju hennes säng, såklart hon vet, men hon förstår inte hur hon hamnat där, just där. I livet liksom.
Klockan är egentligen alldeles för mycket för att tänka såhär. Hon borde ha sovit, men hennes vilja att få lite sömn övermannades av den tomhet hon kände, den tomhet som till slut fick henne att tända lyset.
Det var kallt i rummet. Redan vinter. Förra året hade hon skrattat gott åt alla de som optimistiskt plockat fram skidor och pulkor, och nu var det alla dom som skrattade åt henne när hon gick och svor i sin höstjacka och sommarskor.
Hon kröp ihop, drog upp knäna upp till hakan och började analysera obehaget. För det är så man klarar sig igenom alla kriser (kris vid 17-års ålder, hur skrattretande är inte det) - genom ihärdig analys och navelskådande.
För det var fan inte skolan som störde henne; om hennes föräldrar hade den ringaste aning om hennes frånvaro skulle de få en chock och dö och dra henne med sig. Men vad.
Hon tvinnade en lock av sitt mörka hår. Som hon önskade att det var han som gjorde det åt henne.
Hon hade läst en intressant sak för inte så länge sedan; om en teori inom kvantmekaniken - "Schrödingers katt".
Teorin gick ut på att Schrödinger ansåg att man aldrig kan veta hur saker och ting är om man inte tittar, förrän man försöker se efter, att man inte ska utgå ifrån att saker och ting bara "är". Till exempel, i teorin med katten: Man släpper ut en giftig gas (eller inte släpper ut den) i en låda där katten finns - helt igenseglad och utan kikhål. Du som observatör kan omöjligt veta om katten är död eller ej, såvida du inte ser efter. Och även om du inte ens släppte ut en gas så kan katten likväl vara död iallafall. Det kan till och med vara så att katten inte vare sig är levande eller död, kanske snarare båda två samtidigt, det vet du inte säkert tills du öppnar lådan. Det är ju själva observationen vi gör av situationen som framkallar valet som avgör kattens öde. Det var ditt val att öppna lådan som dödade katten - om du inte öppnat den så hade du inte varirt medveten om att den var död, och det är när verkligheten tränger sig på som saker och ting faktiskt blir. Eller som man brukar säga: Curiosity killed the cat.
Ungefär som att tänka att så länge du inte ser det så finns det inte.
Hursomhelst hade hon funnit tanken mycket kittlande, att vara låst vid att göra ett val genom att observera, men att vara tvungen att observera för att kunna råda över omständigheterna. För hur kan något så komplicerat vara så ineffektivt? Fast är vi kanske alla som Schrödingers katter - dömda att att leva med livet i någon annans händer, någon som av ren nyfikenhet gästar vår tillvaro.
För vad hade hänt om hon valt att inte hälsa den kvällen? Valt att inte ens komma? Hur kunde hennes framtid ha legat hos en vän som vägrade acceptera ett nej?
Hade hon ändå hamnat på det kalla kakelgolvet? Hade hon ändå kraftlöst ropat på hjälp för att hon var för öm för att kunna sitta upp? Hur kunde en person tillåtas bli hennes obervatör, som la sig i och beseglade hennes öde som ensam, deprimerad, utnyttjad och nedbruten?
Hur hade hon hamnat där?
Ärligt talat så kunde Schrödinger stoppa upp sina jävla katter; för vad hjälpte det henne att få bekräftat att hennes liv var ett skådespel hon inte var inbjuden i?
Hon var inte ens med i produktionsteamet. Inte ens en waterboy.
Hon var väl den som städade upp efter dagens tagningar när alla gått hem.
Klockan tickar på väggen. Hon tittar upp i taket och önskar att saker vore annorlunda.
Hon kan inte sova. Inte så konstigt. Hon håller hårt i pennan mot pappret. Cirklar.
Det var allt. Cirklar.
Hon vet så lite. Vart ska hon ta vägen sen, efter studenten? Varför är han inte densamme längre? När skulle hon slippa undra och istället veta? Hon tänker på alla de gånger som hon har gått igenom något, de gånger hon tänkt tillbaka på sitt yngre jag som inte hade en aning, och önskat att hon kunnat gå tillbaka och viska i hennes öra att hon måste vara beredd. Tänk ifall hon om ett halvår satt och tänkte samma sak om denna version av Henne - liggandes i sängen med blicken naglad fast i det där hålet i taket som såg ut som en spindel om man kisade lite. Skulle hon önska att hon åkt tillbaka till just detta ögonblick, ta tag i henne och säga snälla, var försiktig, slappna inte av, var beredd?
Ville hon ens veta?
Herregud, hon är ju så sjukt jävla lost! Hennes tankar irrar bort sig i hennes labyrinter, och hur stupid är inte det att ha en inbyggd labyrint om ma inte ens kan vägen ut? Om hennes tankar hade varit en cykel så skulle den vara baxad och slängd i ett dike för länge sen, eller nej förresten, strömmen, utan hjul och med vänster handbroms pajad. Och så låter det konstigt när man trampar.
Åh. Sömn är en man som inte vill ligga med mig.
Timmarna gick. Hon tänkte inte på något särskilt längre; då och då dök det upp en tanke som hotade att ruska om henne, men då gick hon lös på dom med sin mentala AK7:a - Skolan PANG, Puckot PANG, Morgondagen PANG, Att hon bara hade 40 spänn kvar av studiebidraget fast det var 2 veckor tills nästa PANG!!
Att hon ens orkade älta, ärligt talat. (Snälla gud , låt mig sluta älta, om han bara kommer till mig och säger att han älskar mig och bara mig så kommer allt antagligen lösa sig självt, och jag kommer att vara lyckligt, jättelycklig, lyckligast i hela världen jag svär, snälla gud låt mig slippa det eviga ältande när jag bara vill sova.)
Allt detta rörde sig i hennes sinne, medans dagsljuset kröp närmare och hon ännu inte somnat.
Men till slut känner den välbekanta tyngden bakom ögonlocket. Äntligen, tänker hon.
Och medans hon sömndrucket sträcker sig efter den förbannade mobilen med sin väckarklocka som nu inte skulle få ringa denna morgon, samtidigt som hon vänder sig, drar täcket över huvudet och bereder sig på att sova bort ännu en dag, säger hon mumlandes:
Curiosity killed my sleep.
Fuck Schröding.
bra kiwi
HAHAHAHA, ja, tack då, cissi..?!
