Ivannia

Ja, jag vet att jag borde börja med att gagga något om GOD FORTSÄTTNING!!! men det tänker jag inte, därför att nu sitter jag här och livet suger, så allt är väl tillbaka i sin vanliga ordning.


Men först, ja, jag hade ett mycket trevligt lov, var ute väldigt mycket och fick himla mycket gjort, så det var absolut en av de bättre loven jag haft.

(Och härnäst följer ett maraton inlägg, så om du inte vill läsa så skit i det, men om du är en av mina närmare vänner eller någolunda hej och tjena med mig så kan detta nog bli intressant.)

Ska jag? Ska jag inte?


Jag vill jag vill jag vill.


Vill inte tänka tillbaka om 2 år och tänka "fan, jag skulle ha...". Jag borde ta en risk då och då, och ärligt talat är det värt det, men det skulle kunna bli total, katastrofal förödmjukelse.


Någonstans inom mig hör jag en mini-version av mig med renare skor pipa: Don't be such a pussy!


Och jag VET ju hur det kan bli om jag bara vågar.



Det är ju så självklart, så enkelt. Det är ju bara att göra det, eller hur? Just get it over with.


Som att dra av ett plåster.

Om det blir rätt..Om, så kommer det att varaen sån fet jävla jordskredsseger åt Camp Ivannia!

Okey. Vi gör såhär: Gud, är du på om jag gör en överenskommelse? Jag fortsätter att be, PLUS att jag ska vara snäll mot min lillasyster, PLUS att jag ska hålla mitt rum rent i minst 2 månader framåt (min garderob också), om Du ger mig ett tecken, vilket somhelst; en katt som jamar lite lustigt, en tant som ser ut som att hon ska gå åt höger men sedan ändrar sig och går åt vänster, en bil med siffrorna 572 på registreringsskylten, ELLER NEJ, en ny Adidas reklam där någon heting (Christiano Ronaldo vore inte fel) pekar på mig och säger: JUST DO IT, vadsomhelst Gud som får mig att fatta att det är okey och att det kommer att gå bra.

Inom fyra dagar, tack.

Snälla?

För det här är så sjukt jobbigt.

Jag kan bara inte vara positiv just nu!

Jag är inne på min....4:e månad med sån här beslutsångest. (Shit, bara?)

Och igår natt var min triljonte i ordningen, minst, där jag sömnlös stirrar upp i taket och ältar.

Kanske borde gå till en spåtant? Glo lite i korten och kolla om hon ser mig i full färd med att dansa en skuttig dans mitt i ett godisregn, eller om jag är på väg till min egen begravning till följd av det FRUKTANSVÄRDA självmordsförsök som kommer att följa mitt potentiella misslyckande ( alla är förresten välkomna dit i såntfall, ring min mamma för vidare info. Hursomhelst så tänker jag inte dö utan att informera er på bloggen först.)

Hursomhelst. Back to the whining.

Ååååååååååh.

Och min berömda intuition säger mig ingenting just nu!

I vanliga fall är jag Drottningen av föraningar och magkänslor, jag kan tala om allt (utan att veta om det i förväg döööh), alltifrån till vilket stjärntecken du är född i till  vad Josefines "hemliga" kompis heter (jag skrämde mig själv lite där om jag ska vara ärlig.) Dessutom är jag Kung, Borgmästare och President över att fånga upp känslor, långt innan de inblandade är medvetna om det, låååångt innan det ens sker. (Vi vet vilket fall jag syftar på, det finns många olika, men klassikern är ändå A och N fallet, eller hur?)

PLUS att jag är en utmärkt människokännare, jag ser igenom dig som ett glas vatten, och den förmågan är väl den enda som fungerar något sånär just nu, för jag ser mig själv i spegeln och jag ser bara EN STOR JÄVLA FEGIS!!!!

Fan, varför kan jag inte vara synsk på mig själv för??!

Värdelösa jävla piece of shit förmåga ärvd av mamma.