Ivannia

Den här veckan.


Har varit helt jävla sjuk.


Nu ska jag gå och lägga mej.


Och när jag vaknar.


Ska allt vara normalt igen.



(På måndag börjar skolan, och ärligt talat så längtar jag.)

Äckligaste, vidrigaste, JOBBIGASTE dagen idag!


Alla blir så sura när jag gnäller, så jag tar mig rättigheten att gnälla här, för det är MIN blogg, så FUCK OFF.



Here it goes:


Min pappa och jag ahde sagt att halv 8 imorse så skulle vi gå och kolla färg. Jag steg upp lydigt kl.7, trots att jag började 9 med friluftsdagen, och jag kunde mycket väl ha gått upp halv 9, men det gjorde jag alltså inte. Jag gick alltså upp, klädde mig, sminkade mej, och kl. 07.15 var jag färdig. Och pappa? Han låg och sov. Varför? För att han kom på att vi behövde visst inte gå upp så tidigt.


Jaha. Jag drev runt hemma hos mej i två timmar, trots att jag mycket väl kunde ha legat och sovit.
Så:

TACK PAPPA.


Sedan bar det av till skolan. Jag och Katty gick ihop till Linghallen, och väl där skrev vi upp oss på promenaden (Jäääniiii) till himmestalund. Nu var det ju så att varken jag eller Katty orkade GÅ hela vägen till himmestalundshallen, vilket är väl en bit på ca. 1½ mil. Så vi drog hem till mig, softade lite, lyssnade på musik och åt frukost.

Vi bestämde oss för att ta spårvagnen upp till himmestalund. Okey, Okey, lata vi är, jag vet, men det var det bästa alternativet, för det var verkligen råkallt, och ALDRIG att jag skulle ha gått den sträckan!
Men jag och Katty var lite sent ute, så när vi satt på spårvagnen TILL himmestalund, så var de flesta på väg TILLBAKA. Men men, skitsamma tänkt vi, för vi behöver i allafall inte alls gå lika långt som de andra, även om vi var tvungna att gå en bit från hållplatsen till själva hallen.


Så kommer vi i allafall fram. Stelfrusna, trötta, irriterade, men nog faaan var vi framme. Och vad såg vi då?

INTE EN KOTTE.

Eller joo, det var en massa snorungar som åkte skridskor och hade sig, men ingen som man kunde identfiera som lärare på De Geer skolan i Norrköping.

Så jag och Katty yrade runt, letade och letade, men verkligen ingen.

Så vi gick tillbaka till hållplatsen.

Vi tog spårvagnen, nöjda med att ha kommit iväg, men faaan vad sega vi var. Jag skojjar inte när jag säger att man nog kunde ha räknat orden vi sagt, för under hela våran vänskap har vi nog aldrig varit så tysta.

Och att två chilenare som är bästa vänner sitter tysta, är väl ungefär lika ovanligt som en full chipspåse hemma hos en tjockis. MYCKET ovanligt, alltså.

Dessutom var vi asförbannade, för vi kom på att vi hade gått den där jävla sträckan, betalat pengar till spårvagnen och gått upp grymt tidigt..FÖR INGEN NYTTA ALLS.


Vi kom iallafall fram och gick direkt till Linghallen för att pricka av oss. Fanns det någon att pricka av sig hos? Nej. Så jag och Katty står alltså inte uppskrivna någonstans, och alltså har vi tekniskt sett skolkat. Fan vi kunde lika gärna ha stannat hemma!

Vi går till matsalen för att få något gott att äta, och finner att matsalen just idag har buffé!
Vi tar varsin portion fisk med sås, och sen en massa stekt potatis med det. Gott! Superhungriga var vi, så vi tar en andra portion. Fortfarande lika gott!


....Men efter tredje portionen började det kännas lite jobbigt. Dessutom så hade vi hinkat i oss en massa äppeljuice, vilket inte direkt gjorde saken bättre.

Jag dog. Och ville bara hem. Jag var trött, äckligt mätt, mådde illa, hade mensvärk och jag ville bara hem.

Men jag hade en lite ljuspunkt. Min tandställning skulle åka av idag! Så det kändes ändå ganska okey, när jag traskade vägen hem, trots att vattnet började läcka in i mina skor.

Och på vägen får jag magknip. Åååh vad magknip jag får. Så fort jag kommer innanför dörren spurtar jag in på toaletten och..ja. Ni fattar.

När jag är färdig ska jag borsta tänderna, mycket piggare nu när jag ska till tandläkaren och ta bort tandställningen. Men sen stannar jag upp och kollar klockan. Varför är inte pappa hemma? Skulle inte han lämna mig? Tänker efter lite: Var inte min tid...typ nu?

Samtidigt ringer Katty och säger att hon måste få tillbaka sina nycklar NU, för att annars kommer hon inte hem och blah blah blah. Jag gapar åt henne att jag har inte tid, jag är sen till tandläkaren, och jag har 3 minuter EXAKT att ta mej ner till resecentrum utan ett jävla korvöre i fickorna.


Jag snappar åt mej en 20:a från morsans plånbok, säger till katty på telefon att jag kommer senare och lämnar nycklarna och ruschar ner till stan.
Så.

TACK PAPPA.


Som tur är så hinner jag med spårvagnen, och jag kommer fram, bara 10 minuter försent. Nu känner jag att min tro på den allsmäktige och icke-jävlige guden börjar komma tillbaka, och jag ler snällt mot tandläkaren när jag sätter mig ner i stolen....

Och leendet försvinner lika jävla snabbt när han talar om för mig att jag får behålla tandställningen ett par månader till.

Jag dog.

Nu var jag inte bara trött, äckligt mätt, mens-smärtig, irriterad, stressad och ont i ögonen-arg för att jag hade alldeles för gamla linser....Nu var jag SUR också.


Pappa hämtar upp mej, och förklarar att han inte kom halv 2 som jag hade sagt att det var hela tiden, för att han trodde jag sagt halv TRE. Jahopp.


På vägen hem säger jag till pappa ifall han kan ta en sväng med mig förbi optikern, för jag behövde verkligen nya linser. Okey, säger han, och så går vi. Där får jag mina nya linser, och pappa säger till mig att : "Ivannia, eftersom vi ändå ska till färgaffären sen (ska vi? undrade jag), så kan väl jag gå hem, så fixar du linserna själv?" "Ja men betalningen då?" "Nej men det behövs inte jag betalar ju på autogiro."

FEL. Det gör du inte alls pappa! Så där står jag sen, vid kassan hos optikern, och har inte ett ruttet öre att betala mina linser med.
Så:


TACK PAPPA.


Efter 50 minuters väntande och ringande på mobilen så kommer han, och nu är jag verkligen grymt irriterad, och jag vill bara att den här dagen ska ta slut!

Efter att vii (ÄNTLIGEN) fått ut mina linser åker vi och hämtar brorsan. När vi kommer fram så visar det sig att han inte alls är hemma han är i Linköping. "Men vaffan, vad gör du där? Du skulle ju åka med oss till färgaffären, det är ju du som vet vad du kommer att behöva, det är ju liksom du som målar!? "ah vad fan, kan inte ni komma och hämta mig då?"

Och efter det följde en äcklig, svettig bilresa till Linköping, med en pappa som kör som en galning och en mage i uppror, huvudvärken bankar på dörren, och jag bara....


Nä nu orkar inte jag mera. Fyfan vilken jobbig dag!


 
Varna mig nästa gång jag vaknar, okeeey?

Hahahaha...


Jag tänker inte berätta vad som var så roligt, det kan vara lite småtaskigt mot en person jag älskar väldigt mycket, men....



HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!

Tisdag morgon, och jag har just satt i mig frukost, bestående av fralla med ost och gurka, Pucko och youghurt. Mycket gott.


Jag har egentligen historia nu, men det blir liksom inget, då vår lärare är hemma och tar hand om sjuka små barn (sjuka på riktigt inte i huvvet). Och Robin är inte här, Jocke Pissråtta (Han heter så i min bok numera)  har dragit hem till Leo för att lana, och kvar är lilla jag, UTAN GRUPP.

Satans armhålshora! Jag försökte verkligen få jocke att stanna, men den jäveln bara drog. Åååååh, KILLAR ALLTSÅ!


Så nu sitter jag här, utan ett skit att göra, lyssnades på när Sara säger allt hon skriver högt.




Igår var en riktigt lingon-rutten dag. Den började underbart; jag träffade sötnöten No.1 i trappen. (Söta söta pojke jag får ont i magen!) Jag fick ett underbart brett leende, och jag kände verkligen att den här dagen hade potential att bli riktigt bra.


Jag hade NO första timmen. Helt okey, satt mest och funderade på Sötnöten, mycket medveten om att han aldrig släpper mig med blicken om han inte absolut måste. (Kanske tillfällighet?)

Då knackade det på dörren, och kära gamla Anette, min italienska lärare tillika idol stack in huvvet och undrade om det av en händelse fanns någon Ivannia här?

När jag steg ut till korridoren med henne räckte hon mig ett kuvert och talade om för mig att jag hade vunnit i skolans uppsatstävling, och nu var kvalificerad att tävla i hela östergötland, med chans att vinna en resa till USA. Det tyckte jag var mycket trevligt...ända tills hon räckte mig dokumentet med min uppsats i.

Det där var inte min text längre. Kärringfan No.1 hade strukit, flyttat om, ändrat min text. Jag bara gapade, och bläddrade igenom allting och undrade varför i helvete hade hon hade valt mig om texten inte dög såpass att hon var tvungen att göra om den? Jag sa inget, utan bara tänkte skitsurt, och funderade seriöst att hoppa av skiten. Efter det hade lunch med mina härliga klasskamrater, men skadan var redan skedd; min dag var förstörd.


Jag surade i ungefär 3 timmar, och jag fick höra av både Adam Petterson och Jocke "latmask" Wilhelmsson att Ivannia " är visst inte på humör idag", och att Ivannia "Riktigt jävla sur idag". Jag höll med till viss del, men hade jag inte rätt till det??? Jag har aldrig blivit så förnedrad i hela mitt liv! Kärringen kunde fan ha skickat in sin egna text istället, för jag vägrar vara med - det där är inte texten jag ställde upp med.

På matten lättade mitt humör lite; jag, Jocke och Robin satt och spelade banjo (typ) och skrev på varandras ryggar. Matteläraren var ändå inte där så det var fritt fram. Lärarstudenten Veronica var i och för sig där, men hon gick inte fram till oss, gissningsvis p.g.a Jockes dåliga försök att flörta med henne...Vemsomhelst hade sprungit åt andra hållet! ( På uppropet: - "Vad heter du där i hörnet?" Jocke med flaxande ögonbryn: "Gissa!")


När lektionen var slut försvann jag nerför trapporna, och vem ser jag där om inte Katty och (SJÄLVKLART) Ibbe! De satt opassande nära varandra, men eftersom jag VET, katty, att ni bara är KOMPISAR iochmed att du har POJKVÄN, så sa jag ingenting.

Vi satt och pratade en stund vi tre, tjafsade lite om att Ibbe inte tycker om att jag och Katty snackar spanska med varandra när han är där, trots att Ibbe snackar syrianska med sina kompisar när Katty är där. Så anda te a la chucha, Ibrahim, för vi snackar på vilket språk vi vill!

Jag och Katty försvann efter denna givande diskussion upp till själva huvudbyggnaden igen; Katty skulle plugga fram tills 16.45, då hon skulle följa med mig och träffa Jimmy vid biblioteket (lååång historia.). Vid skåpen stod Pissråttan Joacim, Robin, Steffie och Linda. Jocke stod med en kamera i handen och filmade någon form av film med eget manus. Jag orkade inte fråga, så jag tittade på lite och gick sedan till Katty.

(Här i mellan hände någonting som jag inte får säga, så jag berättar bara att det hände något här, så får ni fundera lite.)

Efter det som jag inte får berätta drog jag och Katty till Biblioteket. Katty låtsades att hon var jag när hon frågade kärringen i receptionen om man får pengarna tillbaka om man har betalat en "borttappad" bok och sedan hittat den igen. Det fick man, så Jimmy, DU FÅR DINA PENGAR TILLBAKA!

Runt 8-tiden på kvällen var jag hemma hos min storasyster Marcela, med min andra storasyster Giselle i släptåget. Vi kollade på Lilla Sjöjungfrun och CSI, och åt kebabrulle och Pizza. Barnen somnade tidigt så vi hade det ganska så soft.

Senare den kvällen när jag kom hem började fylla några flyttlådor med mina saker. Det blir nog ganska enkelt för mig att flytta; jag ska inte ha med mig några möbler alls. Jag packade ner alla mina gamla block och anteckningar, och slängde allt som jag har haft sedan jag var liten med gentligen aldrig haft någon nytta för. 

När jag var färdig satte jag mig ner och grät.

Och sedan somnade jag. 

Oj. JIMMY, FÖRLÅT. Wooopsi dajsi.

(There's only us....)



Idag mina vänner, idag har det varit partaj i huset! O jo, det gick vilt till, glas krossades, saker snoddes, relationer avslutades och en MASSA sprit och droger. Jag blev hög som ett hus, och jag spydde 4 gr, och jag skulle precis däcka min jacuzzi fylld av champagne när jag kom på att jag inte hade skrivit blogg. så jag släpade mig upp för de antika spiraltrapporna här i mitt slott, och nu sitter jag här, trots att min pojkvän drar i mig och säger att han vill knulla nu.




.....Eller inte.



Min systerson fyllde tre idag. Det var en stillsam tillställning med en massa sötsaker (jag kommer antagligen få höra mina tänders plågade skrik och frätande i 3 år fram), en massa barn i åldrarna 1-10, och SJÄLVKLART hade ingen av dem en snygg storebror, men det gick bra ändå.
Det dansades och sjöngs, och självklart åts det tårta.

Min storasyster hade dagen till ära målat en sån där skär gris som man ska sätta svansen på. Den stackars grisen såg vettskrämd ud, och jag sa till mina syster att det enda som fattades var en tår nerför ena ögat och en prat bubbla där det stod: Whyyyy??? 

Jag hade dock roligast när jag hamnade bredvid en av mina svågrar, Mats, en dryg men rolig jävel. Han höll mej undehållen genom att berätta om alla de gånger han tänkt att han måste vara en liten svart negerpojke från sydafrikas ghetto, instäng i en vit mans kropp.

Jag tror inte seriöst att man har träffat någon som blev tappad på huvudet förrän man mött Mats.

Nåväl, resten av festen var preci som när den började, stillsam...och ja, ganska tråkig.  Så runt 5 tiden bestämde jag och min syster Giselle, som målat grisen att vi skulle dra oss hemåt. Innan vi drog gick jag och hon och plockade "souvenirer " ("Den till mig och den till mig och DEN till mig...Nämen Giselle, du har ju ändå aldrig gillat kakor!!") så var mer än nöjda när vi korsade gatan på väg till bilen, tänkandes på alla bakelser vi skulle sätta i oss.
Syster min gick före mig, så när hon helt plötsligt stannar upp så far jag in i henne, och när hon vänder sig om för att skälla ut mig så KNOCKAR HON NER ALL MINA BAKELSER FRÅN PAPP-TALRIKEN NER PÅ TROTTOAREN!! AAAAAARRRRGH!!!


Jag surade säkert i minst en kvart.


Hon försökte kompensera detta genom att be mig följa med henne hem och hyra film. Detta gjorde mig på lite bättre humör, så hon och jag gick till en video-butik (ingen aning om varför det fortfarande heter så, ingenting där är ju på VHS numera.)

Vi bestämde oss för musikalen/filmen "RENT", historien om vänner i New york där typ alla dör på slutet.





(...there's only this...)





Vi kom hem till henne för att titta på filmen, men innan dess så hade vi en givande liten diskussion om hur jag skulle inreda mitt rum, nu om dagarna ett hett samtalsämne...för mig. Jag delgav henne mina planer om att måla en vägg klarröd, och de andra i en lite ljusare, brun färg. Jag frågade henne om hon kunde tänka sig att kanske dekorera den röda väggen med något fint handmålat, eftersom min syster är en duktig konstnär.

Då säger hon till mig att hon själv har en idé: "Varför skriver du inte på väggarna istället?"
 Till en början förstod inte jag vad hon menade; skulle jag bara ta en penna och kluddra på? Hon förklarade att jag skulle kunna ta delar utav mina texter, eller kanske delar av texter jag gillar, och så kunde hon skriva dem på väggen, i en slags snirklig, gammaldags stil. Hon sa att det blir mer en känsla av Ivannia i rummet då, eftersom man alltid förknippat mig med text.


Så det är så det kommer att bli. Jag har tänkt flera gånger att ifall man kommer in i det rummet när det är färdiginrett, och man inte omedelbart tänker "Det här är Ivannia" då har jag misslyckats.



Efetr denna diskussion kollade vi på filmen. Den var ganska bra, lite smörig kanske, men bra musik och grymma sångare!


Tänk om livet vore en musikal; herregud vad befriade att sjunga istället för att skrika på varandra när man grälar! Eller bara brista ut i sång närhelst det var någonting: Jaaaaag siiiiitter på toaaaan, och inte faaaan finns det pappeeeeeeer.....



Direkt efter filmen gick jag hem. Min syster kan vara otroligt jobbig att kolla på film med, efter halva filmen sa hon "Meh VAFAAAAN"  varenda gång de sjöng.

Min syster missade nog att det var en musikal vi tittade på.


Efter filmen gick jag hem. Det var lite folk på gatorna, fullmånen stod bakom husen, och jag drabbades av ett en ögonblicklig lycka. Just då, i det ögonblicket när jag såg månens sken över trädtopparna på promenaden, just då kändes det som om allt skulle ordna sig.


Sedan försvann det.




(...no day but today.)

(Jag är ensam hemma, och det känns verkligen. I-podens musik pumpar ur mina högtalare och liksom vaggar in mig. Det är ganska kallt hemma, beror väl mer på den dåliga värmen här hemma än på någt annat, men det känns som om det är en sådan kyla som kommer inifrån.


Jag är bara så rädd. Rädd för framtiden, inte bara för vuxenlivet, utan också för alla förändringar som sker runt omkring mig just nu. Jag och pappa flyttar snart,bara han och jag ensamma i en lägenhet, herregud jag är uppvuxen med minst 10 personer på samma plats, kommer det inte att bli fruktansvärt ensamt? Och jag är så fruktansvärt rädd, för tänk om det inte fungerar? Tänk om min och pappas relation faller isär på grund av detta? Tänk om jag sakta kommer att dö inombords utan min familj och deras närhet, dö inombords utan att ha allt det så som det var förut?
För jag älskar ju min familj. Vi bråkar jämt, lägger oss i i varandras liv mer än vad som är nödvändigt, men de är min familj; mitt enda stöd här i livet. Vad ska jag göra utan dom?


Och så är jag rädd för att jag inte ska palla allas förväntningar. Jag kommer att bli något stort, säger dom, hon kommer att göra verklig skillnad. Jag är så himla rädd, för tänk om det inte funkar? Tänk om jag dör utan att kommit så långt som jag önskar? Tänk om mina föräldrar dör med besvikelsen över mitt liv och vad som blev av med mig hängandes över deras gravar?


Och jag är jätterädd, för en sån liten sak som att du kanske inte tycker om mig tillbaka. Herregud, vem fösöker jag lura, JAG VET att du inte gillar mig över huvudtaget. Jag vet inte varför jag bryr mej, för jag vet ju att jag inte har en chans. Men det är så jobbigt att erkänna en sån sak för sej själv, det faktum att ingen ens kollar åt ditt håll.


Och så är jag rädd för alla andra. Alla opålitliga människor, alla som sårar och är elaka, ljuger och hatar. Jag är så rädd, för det känns som om de väntar bakom varje hörn, och även om jag verkar vänlig och varm och snäll så är jag så otroligt misstänksam. För hur vet jag att du inte är en av dom? Jag är så himla rädd , för jag vill inte bli bitter för att folk har sårat mig

Jag vill leva. Jag vill vara vacker och stolt, vibrerande av liv och utstråla värme.

Och Du tror att jag redan är hon.

Men jag är så himla rädd, för jag har en känsla av att du har fel.)




Det är så enkelt att gå omkring och låtsas som om jag inte är hon som har skrivit det här.

Jag önskar att jag också kunde fly verkligheten en stund.

(underbar dag. Herre min jesus, DU är underbar, vad är det för FEL på mig?!  Din blick tar tag i mig och jag kan inte släppa, men jag måste gå därifrån för jag klarar det inte.)



Nu måste jag gå och lägga mej, min KÄRA FAR står här och IRRITERAR MEJ INTE ALLS!


Jag berättar imorgon om magin som var idag.