Ivannia

Alltså, jag får ju egentligen inte blogga här längre. Men jag fuskar, bara lite. För jag saknar att jag verkligen kan skriva vad jag vill här, vadsomhelst: som hur otroligt det är att varje gång han rör vid mig så känns det som det vore första gången: hur jag kan vara mitt i en mening och sen bara flyktigt tänka att han har de vackraste ögonen som finns men sedan helt plötsligt upptäcka att jag avbrutit mig och att vi nu står helt tysta och tittar på varandra; hur möjligheterna bara landar framför han och mig hela tiden men att jag vägrar att ta dom och därför hatar mig själv; om hur han mer än någonsin utgör 80% av mitt liv och att jag inte har en aning om vad jag ska göra med dom resterande 20.


Som sagt, jag får egentligen inte blogga här längre, och inte för att någon kommer att läsa det här. Men jag fuskar, för jag älskar, och måste få säga det till någon