Dead end, desperation, and how it feels when you're aching.

Haft en ganska okey dag. Valborg igår var roligt, tack så mycket tjejer för att ni finns, men orkar inte tänka på det.




--------------------------------------


(Det har snart gått ett år, och man tycker att jag borde ha kommit över det nu.)


Har läst din blogg. Mycket intelligent och rolig och jag känner igen mycket av det, men det gör ont att läsa.


(Jag vet att det är patetiskt, men det gör fortfarande ont, ont ONT, och du vet inte något alls.) 


Jag borde inte ens bli arg. Det går inte att bli arg på karma, för det är ju varken oväntat, heller inte orättvis. Jag antar att det bara jämnar ut poängen lite.


Undrar bara ifall Gud kanske tagit i.


(Jag läser och jag skrattar, jag känner igen och ler, men framförallt kan jag inte förstå varför jag fortfarande älskar dig så mycket. Och om du ens läser det här, okey, ignorera allt du vill men jag orkar inte låtsas mera.)


Jag har så mycket sorg inom mig, men jag har varit för stolt för att sörja.


Jag vill fråga dig så mycket. När började du fotografera så fint? Hur går det i skolan? Vill du fortfarande bli psykolog? Eller basketproffs? Skriver du fortfarande såna där små dagboksanteckningar i din dator? Har du lärt dig skriva med små bokstäver än, eller skriver du forfarande som om du skrek fram vartenda ord? Hur mår familjen? Tänker du någonsin på mig? Har du gråtit? Har ni det bra ihop? Hur är er relation; är den som på tv? Så som du och jag alltid suckat att så ville vi ockå ha det? Och framförallt: Är du lycklig?


(Visst var det ett tecken att jag skrev hans namn under de hjärtformade ljusen?)


Jag önskar bara att jag vågade gå fram till dig.Ta tag i det liksom. Men det är något med dig, du skrämmer mig.


Och det är konstigt hur jag fortfarande känner med dig i varenda motgång jag nås av, hur jag ler med dig i din lycka...Och hur stolt jag blir när jag läser dina fina tankar, skrattar åt dina skämt och när jag ser hur vacker och vuxen du har blivit.



Förlåt mig. Du kanske blir arg nu, och bara vill bli lämnad ifred? Jag vet ju att du är ruggigt envis och stolt när du verkligen vill.

Förlåt mig, men jag kan inte glömma dig. Och om du inte känner likadant, så kan jag ta det.


Men det gör ont. Och beroende på hur illa du vill mig så kanske du blir nöjd...


Men jag lider verkligen.


(Why can't we just rewind?)


Hoppas du läser det här..mest för att jag bara vill att du ska veta hur mycket jag saknar dig.
Och hur tomt det känns.

Vad är (Är jag?) jag är, inte gjord av sten.



Men missförstå mig inte..Jag har ett liv, jag lovar. Jag har underbara vänner. som uppskattar mig på samma sätt du gjorde. Du känner mig, jag är stark och kommer alltid att vara det.

Men du tog en sån stor bit av mig med dig när du for.

Och det är just den delen som värker.



------------------

(Varför kan ingen älska oss som vi är?....)


(...Vilken galapremiär??)

---------------------------



I've cheated myself...Like I knew, I would. I told you I was trouble...


You know, that I'm no good.

Kommentarer
Postat av: Elma

Vem är det du syftar på??....

2008-01-28 @ 22:24:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0