Ivannia

- SLAMPA!!
- Haha, jag hade ju tänkt att säga Hora!
- Näää det var hon ju inte, hon tog ju inte betalt.


Ja döööh!

---

Eftersom jag är rätt så trött på mig själv och mitt jävla gnällande så ska jag bara försöka i största möjliga mån få er att förstå den här känslan som jag kånkar på just nu, på ett sätt alla kan relatera till.



Kolla; ni vet känslan man har när man är jätte, eller nej förresten, löjligt kär i någon? Den här skammen övet att man är så feg, rädslan för vad som kan hända om man trotsar den känslan och bara slänger sig utför stupet. Ni vet maktlösheten, frustrationen som följer därefter, och sedan ilskan som följer när man inser att man kunde ha gjort saker och ting annorlunda? Typ när man önskar att man kunde vrida tiden tillbaka, sparka sig själv för att få en att inse att det snart är försent? Att vara offer för sin egen rädsla och själv - tvivel, badandes i självförakt för att man är så ynklig, och hur det enda man kan göra är att bita hårdare i kudden för att inte skrika.


Känner ni det?


Något sånt.

---

Idag har annars varit en helt okey dag - började kanske inte så lyckat eftersom jag gjorde mig iordning till Keane, vilket alla vet är en biljett till deppig-tåget. Plus att det duggregnade på väg till gympan, och jag bara kände hur mina fötter fylldes med vatten.


Inte alls kul.


Sedan så hade jag gympa, och som vi alla vet är det närmast tortyr för mig. Jag har ingenting emot motion överhuvudtaget - basket var mitt liv i 8 år - utan jag gillar inte det faktum att man måste få ett betyg, att man graderas efter hur fysisk du är, vilket inte alltid är i toppform. 


Tycker det är väldigt orättvist.


Ickeförty (betyder hursomhelst, mitt nya favorit ord, get used to it) så masade jag iväg mig och gjorde mitt bästa (vilket inte säger så mycket eftersom jag har varit en säck potatis ganska länge, plus att jag rökt lite väl mycket på senaste tiden, plus att jag är jätteförkyld). Och ja, helt rätt, jag är komplett jävla asdöd, men fan att jag klarade det alltså!

---

Idag så ska jag och Josefine äta efter skolan och bara prata bort en timme eller två, såsom vi brukar göra. Det ser jag fram emot! Josefine är första gradens "säger precis som det är-are" och det är en väldigt skön omväxling från alla "ööööh" "eller alltså jag tror" "Jo men jooo" - sägare.


Kort sagt, glad att du finns Josefine!


I helgen har jag bestämt att jag ska träffa min bara min Izla, vad vi ska göra vet jag inte riktigt, men hon och jag är en micket bra kombo jaa, så vi kommer nog har roligt iallafall yessiree!



MEN INTE innan jag har pluggat allt som pluggas ska, vilket är tills I die, men vafan.



I'd change back, but I don't know if I can.