Det kommer aldrig att bli bättre.
Jag tittar. Förstår inte riktigt. Det är ju faktiskt ett helt främmande språk, så det är inte så konstigt.
Jag fortsätter bläddra bland bilderna och skrattar åt Ansiktets olika miner, så välbekant och tryggt. Jag känner hur mitt hjärta börjar bli en mjuk sörja som av ren plikt fortsätter slå samtidigt som sipprar ner på golvet. Jag låter det vara, för jag är ändå ensam.
Men från ingenstans så kommer DEN, den bilden som ensam fyller min värld och tar ifrån mig all syre och tankeförmåga. Och jag MINNS, som att det var nyss jag såg dig, som om jag just vinkat hej då till dig, och samtidigt som du känns så förbannat NÄRA så är du fortfarande alldeles för långt bort.
Jag sjunker ihop och håller mig för magen: känslorna är många, och jag är för liten för det här. Det river i halsen och jag vill bara spy och det gör ont för det är som att öppna ett fönster i Nordpolen; den iskalla luften bara väller in i min kropp och jag börjar hacka tänder, mina fingrar och fötter domnar bort och jag skakar, för bilden är fortfarande på min näthinna och jag känner tanken i hela kroppen innan jag ens hinner tänka den: att jag skulle göra vadsomhelst, vadsomhelst.
Så snälla Gud, ge med dig nu... Jag tror inte jag pallar mer. Det är för mycket skönhet och vetskapen om att den aldrig kommer att bli min på riktigt kommer att driva mig till vansinne långt innan livet hinner göra det.
Jag fortsätter bläddra bland bilderna och skrattar åt Ansiktets olika miner, så välbekant och tryggt. Jag känner hur mitt hjärta börjar bli en mjuk sörja som av ren plikt fortsätter slå samtidigt som sipprar ner på golvet. Jag låter det vara, för jag är ändå ensam.
Men från ingenstans så kommer DEN, den bilden som ensam fyller min värld och tar ifrån mig all syre och tankeförmåga. Och jag MINNS, som att det var nyss jag såg dig, som om jag just vinkat hej då till dig, och samtidigt som du känns så förbannat NÄRA så är du fortfarande alldeles för långt bort.
Jag sjunker ihop och håller mig för magen: känslorna är många, och jag är för liten för det här. Det river i halsen och jag vill bara spy och det gör ont för det är som att öppna ett fönster i Nordpolen; den iskalla luften bara väller in i min kropp och jag börjar hacka tänder, mina fingrar och fötter domnar bort och jag skakar, för bilden är fortfarande på min näthinna och jag känner tanken i hela kroppen innan jag ens hinner tänka den: att jag skulle göra vadsomhelst, vadsomhelst.
Så snälla Gud, ge med dig nu... Jag tror inte jag pallar mer. Det är för mycket skönhet och vetskapen om att den aldrig kommer att bli min på riktigt kommer att driva mig till vansinne långt innan livet hinner göra det.
Kommentarer
Trackback